Fibonaccisystemet

Detta välkända system, åtminstone inom gamblingkretsar, härstammar från den italienska matematikern Leonardo Fibonacci, som på 1200-talet ”upptäckte” den talserie där varje tal är summan av den föregående: 1-1-2-3-5-8-13-21-34-55-89 osv.

Detta är vidare en talserie som länge fascinerat matematiker och gett upphov till avancerade alogaritmer, men också en hel del talmystik och dravel. Inom hasardspelet används systemet i princip på två sätt.

Den mest gängse är att du låter dina satsningar följa just denna talserie, oavsett om du vinner eller förlorar. Du fortsätter ända till ett givet tillfälle när du står på plus; då avbryter du serien och börjar om på 1 igen.

Poängen med detta är ju förstås att om du går med förlust i en satning, så kommer denna täckas av nästa satsning plus ge vinst. Det är hela finessen med detta system.

I det andra sättet så gör du som i D’alembertsystemet och börjar på en enhet. Varje gång du gör förlust så ökar du din insats med nästa tal i serien. Och varje gång du gör en vinst minskar du din insats till föregående tal i serien.

Du satsar alltid minst 1 enhet åt gången, oavsett om du får en lång rad vinster. Du slutar närhelst du tycker att du vunnit tillräckligt (eller förlorat förstås).

I jämförelse med exempelvis Martingalesystemet så är Fibernocci inte lika snabbt eskalerande när du förlorar. Om bordets maxinsats är 100 gånger minimuminsatsen så kommer du inte att nå detta tak förrän efter tio förluster i rad. Detta ger dig en längre ”sträcka” att gå med plus på än Martingale, som bara ger utrymme för 7 förluster i rad innan du når taket.

En annan fördel är att även vinsterna blir större med Fibonaccisystemet – i alla fall de gånger det blir vinst.